WoW- vilket beroende!

Ön hade begränsad eltillförsel med hjälp av vind och sol. Därför brukade vi påpeka att ”strömslukare” som tv-apparater gärna fick vara kvar på fastlandet. Trots detta envisades klienten att i sin personliga packning ta med sig en gigantisk TV tillsammans med en bag proppfylld med TV-spel. Vi skrattade mest åt det hela men lät pojken kånka själv, ur bil och ner i båt. Väl ute på ön vidtog sedvanlig rundvisning, installation i stugor mm. Allt verkade lovande och t o m vårsolen visade sig från sin bästa sida. När jag senare återvände till fastlandet kollade jag som brukligt av läget. Det mesta verkade bra men det fanns ett aber, Tv:n saknade 12 volts adapter och kunde därför inte användas. Det tekniska kunde fixas men skulle ta några dagar. Nu inträffade något som jag då bedömde var ”drogsug”, en stor diskussion, ringande kors och tvärs om avsaknaden av TV som ett skäl att avbryta planen. Till slut blev allt ok men jag hade redan då mina funderingar om vad det egentligen handlat om. Min magkänsla sa mig att här var det ett nytt spännande fenomen som seglat upp på beroendefronten.

​

Kontakter

Långt senare, fick jag via media inblick i hur dataspelsberoende skapade enorma problem i vissa familjer: skolk, gräl, t o m slagsmål, där orsaken tycktes vara konflikter mellan barn och föräldrar ”runt dataspel”. Nyfiket började jag skanna av Sverige vilket ledde mig till kontakter med föräldranätverket Fair-Play, kunskapsföretaget Spelinstitutet AB, vårdföretag samt några enskilda engagerade terapeuter som Owe Sandberg. Även spelarnas egen organisation Goodgame kontaktades.

Inom ”statsmakterna” fanns FHI, intresserade personer i Socialutskottet och på socialdepartementet. Kontentan av mina kontakter var att det tycktes föreligga ett enormt, delvis dolt, växande problem, nämligen dataspelsberoende eller som en del mer försiktigt valt att beskriva det: negativa konsekvenser vid överdrivet dataspelande.

Samtidigt tycktes forskning och pionjärarbete vara ytterst begränsat på området.

Detta sporrade mig förstås ytterligare! Eftersom jag gillar utmaningar vidtog jag följande:

en föräldragrupp startades, ett eget utformat bedömningsinstrument utformades, enskilda behandlingskontakter erbjöds till familjer och socialtjänst. Vi bedömde att delar av beprövade metoder kunde anpassas och användas. På kort tid skaffade vi oss värdefulla erfarenheter och kunskaper som kan sammanfattas: Föräldragruppen gav enormt stöd genom ”självhjälp” mellan föräldrar med mig som coach. Alla vittnade om liknande upplevelser, ett dataspelande, främst av World of Warcraft, (WoW) som helt ”tagit över” ungdomars liv. Flera vedertagna tecken på beroende radades upp: abstinens, kontrollförlust, toleransökning, förnekelse, negativa konsekvenser för skolgång, allvarliga konflikter med närstående, kriminalitet mm. Jag som arbetat med andra typer av beroendefrågor i drygt 20 år anade både likheter och skillnader mellan dessa. Det finns samma fasindelning i hur beroendet sakta växer fram, medberoende hos anhöriga mm. Dataspelsberoende har dock även en egen dynamik och är tillräckligt stark för att kunna ”stå på egna ben”. Vi mötte ungdomar som var helt ”uppslukade” av dataspel där spelandet blivit den primära verksamheten i deras liv. Brist på fysisk rörelse, solljus, avsaknad av sociala kontakter IRL (In Real Life = i verkliga livet) mm gav en bitvis skrämmande bild. Visst kunde andra problembilder finnas med före ett beroende men det tycktes som att dataspelsberoende framför allt verkade vara orsak till annat. Hur kan något som i botten är kul, lärorikt och ”oskyldigt” få så allvarliga konsekvenser? ”Kickar” fås genom actionspel, gruppgemenskap i on-line spel osv kan vara tänkbara förklaringar. Sedan finns även de som tycks fly/få lindring via spelen när det vanliga livet känns tungt.  Oavsett exakt förklaring tycks vissa personer hamna i ett nästan patologiskt förhållande till dataspel där även personlig hygien, kost osv kommer i andra hand.

​

Att hjälpa

Socionomer, psykologer, läkare m.fl finns med i vårt tvärprofessionella nätverk. Detta bedömer vi som nödvändigt för att kunna matcha de komplexa situationer vi möter.

MI, KBT, äventyrspedagogik mm finns med på metodpaletten. Vi betonar starkt anhörigarbetet speciellt för yngre klienter. Här handlar det mest om att stärka föräldrarollen och förbättra kommunikationen i familjen. Mycket av arbetet skräddarsys med fokus på den enskildes situation, behov och möjligheter. Vi har nu startat en separat stödlinje dit spelare och anhöriga kan ringa för att få råd och stöd. Vi tar även emot behandlingsuppdrag från hela landet.  För att kunna besvara viktiga frågor som ”finns det riskfaktorer för dataspelsberoende?” , initierar vi även ett forskningsprojekt inom området. Det som började som en händelse i skärgården har nu blivit ett heltäckande och spännande pionjärarbete!

 

Sven Rollenhagen.

 

Artikelförfattaren är född -59, socionom med erfarenhet från kommunal socialtjänst och privat ungdomsvård. Sven har varit en av pionjärerna att utveckla mellanvård, en idag etablerad vårform på hemmaplan som alternativ till institutionsvård.

Sedan 1991 är han Vd för Stiftelsen ungdomsvård. Ett non-profit företag som erbjuder sina tjänster till främst kommuner.

Se även www.ungdomsvard.se