SVEN ROLLENHAGEN

Hem Jag erbjuder Pressrum Kontakt

Fall 1

Första gången jag hörde talas om WoW, gick jag mitt tredje och sista år i gymnasiet. En ”tönt” i min klass pratade sig ofta varm om detta spel och i början tyckte jag att han var riktigt fånig med sitt spel. Vid den här tidpunkten var jag duktig i skolan, hade ett bra extrajobb och mitt sociala liv flöt på bra.

En klasskamrat och granne till mig hade precis börjat spela WoW lite smått och jag tittade på lite då och då, men spelet intresserade mig inte direkt. Det var inte förrän en kväll hos en annan kompis som jag drogs in i det svarta hålet. Han visade mig spelet och hjälpte mig att starta ett konto, och så började resan.

Min första karaktär var en Night Elf Rogue. Det tog otroligt lång tid att nå till level 60, men jag kom dit till slut. Jag fick uppleva Molten Core och var antagligen riktigt dålig, som de flesta andra på den tiden. Efter en tid fick jag gå med i en något bättre guild, som innebar att jag fick uppleva Blackwing Lair.

Efter BWL fick jag jobb på ett kryssningsfartyg som tog mig runt halva världen under sex månader. Jag trodde att det här var slutet för min korta WoW-karriär eftersom jag nu missade så mycket i spelet, som t.ex. öppningen av Ahn’Qiraij. Mitt intresse för spelet hölls dock uppe, genom olika nyhetssidor som rapporterade om framgångar i AQ samt information om kommande Naxxramas och The Burning Crusade.

När jag kom tillbaka från min tid på fartyget, började jag spela direkt. Jag blev boostad genom AQ och fick senare uppleva Naxxramas. Jag antar att jag fortfarande var en rätt dålig spelare, men det var ändå kul. Naxxramas blev för mycket för min dåvarande guild, precis som med många andra, och vi disbandade halvvägs genom instansen. Detta ledde mig till en ny guild som till slut lyckades cleara hela instansen.

Vid den här tidpunkten hade jag blivit antagen till KTH (Kungliga Tekniska Högskolan). Jag hade ännu inte börjat skippa föreläsningar/arbetspass, men spelet tog redan upp största delen av min fritid.

På releasedagen för The Burning Crusade, the 16e januari, stod jag med alla andra geeks och köade utanför Webhallen för att få tag i spelet så snabbt som möjligt för att påbörja levlandet till 70. Just den här kvällen kommer jag ihåg, det var första gången jag drog en all-nighter i spelet.

Jag hetsade till 70 och var den första i min guild och bland de första på servern att dinga och införskaffa epic flying mount. Jag fortsatte spelandet med att grinda heroics tills mina ögon blödde och jag förstod snabbt att jag hade potential att blir riktigt bra på det här spelet. Oturligt nog blev mitt konto hackat bara veckor efter launchen av TBC. Jag försökte få tillbaka kontot snabbt med den byråkratiska röran hos Blizzard gjorde sig påmind. Eftersom vi saknade tanks i guilden bestämde jag mig för att ta över en gammal guildies konto som hade en 60 Gnome Warrior.

Jag levlade till 70 på rekordtid och började med heroic- och reputationgrinden igen. Vi gjorde bra ifrån oss i Gruul’s- och Magtheridons’s Lair med mig som MT. Serpentshrine Cavern visade sig vara spiken i kistan för min dåvarande guild som redan haft problem sedan tidigare.

Med stort självförtroende sökte jag mig till en välkänd guild, låt oss kalla den X. Guild X var just då rankad bland de 10 bästa i världen.

Efter att inte ha hört ifrån dem på flera veckor hade jag gett upp hoppet och funderade på att sluta spela. Jag hade nu börjat skippa föreläsningar och arbetspass för att försöka förbättra mitt gear. Mina vänner märkte också att jag drog mig undan mer och mer och jag kom med löjliga ursäkter för att sitta hemma och spela.

En dag fick jag så äntligen ett mail från guild X, där de ville intervjua mig för en position som tank. Intervjun gick bra och senare den dagen hade jag flyttat till deras server. Så började min resa med X, guilden som kom från ingenstans och clearade AQ40 på tredje plats i världen.

Vi åkte känslomässig dalbana i SSC/TK och jag fick smaka på hard-core raiding ordentligt för första gången under våra försök på Al’Ar pre-nerf, efter att ha ramlat ner från tankpositionen ett par gånger. Det var nu jag började spela på riktigt. Sena nätter, ibland ända in på morgontimmarna, näst intill inga föreläsningar och nära på noll socialt umgänge utanför spelet.

Men det var fortfarande kul tyckte jag. Vi gjorde väldigt bra ifrån oss under 2.1 och 2.3 gav oss Hyjal och Black Temple, instanser vi clearade som topp 10 i världen (om inte högre). Efter den otroligt sega tiden mellan 2.3 och 2.4 kom äntligen the Sunwell, en instans som kan ses som kronan på verket av Blizzards kreativitet, vid sidan av Naxxramas 1.0. Samtidigt började saker och ting i den riktiga världen bli riktigt allvarliga. Mitt CSN hade dragits in och jag levde på ångor rent ut sagt. Räkningarna började hopas och jag kunde inte längre försörja mig själv. Om det inte vore för att jag landade ett stort webbdesignjobb som min pappa ordnat åt mig, hade jag antagligen blivit vräkt och levt på gatan.

Tillbaka till The Sunwell, vi tog oss igenom instansen och dödade Kil’Jaeden som tionde guilden i världen. Min ekonomiska situation såg bättre ut nu, jag hade fått ett extrajobb som innebar att jag kunde upprätthålla en fungerande ekonomi. Däremot var mina studier på KTH bortom räddning, jag hade missat alldeles för mycket och kunde inte läsa in allting själv.

Tidigt under 2008 började jag bli otroligt stressad över mina studier så jag bestämde mig för att söka till Stockholms Universitet för att börja läsa ekonomi. Det gick bra i ungefär en månad, sen sket jag fullständigt i studierna och var tillbaka i spelet. Mitt liv bestod av WoW, WoW, WoW, WoW, lite extrajobb här och där och träffa vänner så lite jag kunde utan att helt tappa kontakten med dem.

WotLK började nu närma sig och alla i guilden var otroligt sugna på det, efter att hela guilden fått beta-invites av Blizzard. Så återigen stod jag utanför Webhallen och köade för att få tag på spelet så fort som möjligt.

Expansionen visade sig vara en besvikelse till en början, men jag kommer inte gå in på detaljer och patcher här. Precis innan launchen av Ulduar åkte jag på en skidresa till Alperna med mina kompisar efter mycket övertalning. Vi hade en otroligt kul tid och fick väldigt bra kontakt trots att jag hållit mig undan så länge. När jag kom hem från resan började vi umgås, festa och ha allmänt roligt. Jag träffade även en tjej och började styrketräna ordentligt. Livet var bra och jag kände mig riktigt glad för första gången på länge. Jag gjorde mig av med min dator och sålde mitt konto till en kille i guilden. Jag var spelfri i flera månader och njöt av livet.

Så kom sommaren och jag hade ordnat en praktikplats på en bank. Eftersom jag började jobba tidigt och hade väldigt långa arbetsdagar kunde jag inte vara ute sent på kvällarna och festa, som mina kompisar gjorde. Detta gjorde att jag hade väldigt tråkigt på kvällarna. Jag började spela min alt-Paladin som jag köpt tillbaka av tidigare nämnda guildmember. Inom ett par veckor var jag tillbaka i raids, men Paladin var inte min grej. Etfter ett par rundor fram och tillbaka med min gamla guildie var min gamla Warrior återigen på mitt konto.

3.2 kom ut och jag spelade mer än tidigare. Mötte knappt några vänner, förlorade min flickvän och jag köpte en ny speldator för pengarna jag tjänat ihop under sommaren. Jag spenderade inte en enda minut på studierna den hösten och jag jobbade så lite jag kunde. Jag började bli riktigt deprimerad, träffade inga kompisar, satt enbart framför datorn dagarna och nätterna i ända.

En dag i oktober satt jag och gjorde lite heroics på min alt-DK med några guildies. Helt plötsligt ljusnade det för mig: Jag har pissat iväg mitt liv på det här spelet. Jag kopplade ur min dator, ställde den i garderoben och ringde min närmsta vän. Jag la alla korten på bordet och berättade hur mycket jag spelat under året. Jag berättade hur jag misskött skolan och ljugit för mina föräldrar om mitt spelande och sagt till dem att jag skötte universitetet, när jag egentligen inte hade klarat av en enda tenta på flera år.

Efter att vi pratat i ett par timmar bestämde jag mig för att ringa mina föräldrar och berätta allting för dem, någonting som inte var lätt för mig, då mina föräldrar sätter väldigt stor press på mig och jobbar själv väldigt hårt. Självklart var de flyförbannade, men efter ett par timmar lugnade de sig. Ända fram till då hade det inte slagit mig att jag hade ett spelberoende. Spelberoende, jag var en missbrukare! Jag ringde ett nummer jag hittade på internet som gick till en man som specialiserade sig på unga killar med spelberoende. Jag har träffat honom varje vecka sedan dess och det har varit alldeles fantastiskt.

Jag har idag fått en ny chans på mina ekonomistudier, jag jobbar mer, tränar varje dag och gör rent generellt saker jag aldrig skulle gjort om jag fortfarande spelat World of Warcraft idag.

Det här absurt långa inlägget är inte menat att berätta för er hur ni ska leva era liv, vi är all olika. Jag ville bara dela med mig av min historia och försöka ge en förklaring till varför jag slutar i guilden och aldrig mer kommer komma tillbaka till det här spelet igen.

Det har varit alldeles fantastiskt att lära känna och spela med er, men min resa slutar här.

Jag önskar er lycka till i framtiden,

C

Sök